A life in one year
Att ta ett år som en utbytesstudent är både det bästa och värsta jag någonsin gjort. Det handlar om att utmana sig själv varje dag. Det handlar om att aldrig riktigt känna sig som hemma. Om att aldrig veta vad för människor man träffar på och att även om man vill utforska allt som finns här så har man även inte orken till allt. Om att vilja stanna hemma varje kväll med en popcorn skål och en film. Men att samtidigt vilja lära känna alla här och gå på fester. Om att man ibland inte orkar. Om att folk inte riktigt vet vem du är och dömer dig efter fem sekunder. Hur du alltid måste visa och bete dig som den bästa versionen av dig själv. Att alltid ha ett leende på dina läppar. Hur du kan höra folk viska om dig i korridorerna och sprida rykten om dig så fort du äter lunch med någon kille eller tillochmed bara pratar med en. Hur folk attackerar dig i korridoren och frågar dig konstiga frågor och försöker få ditt nummer. Om hur annorlunda folk här beter sig jämfört med Sverige.
Sen så handlar det om dessa underbara människor du träffar på. Hur du kan sitta vid middagsbordet med din värdfamilj och känna dig som en i familjen. Att du vet vilken skål du ska använda till yoghurten och att veta hur du ska placera tallrikarna i diskmaskinen så att allt blir rent. Hur du känner dig hemma. Hur du skaffar dina bästa vänner som du älskar och inbillar dig att du känt dem sen du var liten. Om de människor som tog hand om dig de absolut första dagarna i skolan när du nästan började gråta för att du inte hade någon att äta lunch med. De där människorna som alltid kan få dig att skratta även fast du just gjorde bort dig totalt under en presentation som du höll i. Hur du inser att du faktiskt vet vilken buss du ska ta till närmaste BART station och vilket tåg du ska ta in till San francisco. Eller som vi kallar det här, Fresco. Hur du inser att allt som kändes så nytt och främmande faktiskt är en del av din vardag nu.
Jag är i det stadiet då jag börjar sakna min familj och alla mina vänner i Sverige. Julen kommer upp och det kommer vara min första jul utan min riktiga familj någonsin. Jag kommer vakna upp den 24de och inse att julen faktiskt inte kommer firas förrens imorgon. Hur jag inte kommer ha min familjs traditioner, utan nya. Samtidigt så har jag nu ett liv här nu, ett liv som jag lärt mig att älska. Jag har 7 månader kvar. Ska jag bara lämna allting här när det är dags att åka hem? Det känns overkligt. Jag känner mig delad. Som att halva jag kvar i Sverige och halva jag är här. Jag har börjat tänka för mycket. Jag sitter här och tänker på hur jag måste sluta tänka. Hur jag bara ska göra det bästa utav de månader jag har kvar.
Kommentarer
Postat av: din lördagssophie
jag vill att du ska komma hem hel :)
Trackback
